I måndags var det dags för alla vemodiga avsked. Andra gången jag åker ifrån Peru nu, och även om tiden i Peru var väldigt annorlunda mot sist så är jag minst lika nöjd som förra gången. Vi har varit med om så mycket, det har varit en häftig upplevelse.

På lördag morgon åkte jag och Jonathan söderut för vår lilla weekend. Vi åkte än en gång till Cieneguilla, men hamnade denna gång på en annan resort, Rancho de Aventura. Vi hade ett stort, fint rum och tillgång till poolen, vilket var egentligen allt vi behövde! Det fanns även ett litet tivoli, barnpooler, lite djur (apor, undulater, hästar och papegojor), karaoke, biljard och pingis. 

Vi spenderade dagen i solen, ensamma i poolen. På kvällen spelade vi pingis och drack vin, värsta mysigt! Dagen därpå åt vi en god frukost i restaurangen. Efter en stunds solning och lite pingis senare åkte vi tillbaka till Lima.

Tillbaka i Lima var vi kaffesugna och bestämde oss för att gå till Starbucks i Larcomar. Vi kom precis i tid till den fina solnedgången!

Mitt födelsedagsfirande börjades redan dagen före, då vi slog ihop vår avskedsfest med min födelsedagsfest. Vi gick till Help! där vi dansade salsa (?) hela natten med resten av Inkawasi-gänget!

Vi åt lunch i parken, och jag fick äntligen äta min ají de gallina, i mitt tycke ett av de godare peruanska maträtter.

På kvällen överraskade Jonathan mig med att ha med sig rosor och en tårta till mig! Dessutom hade han med sig sin kompis Pop och vi gick ut och åt middag tillsammas. Vi gick till den italienska restaurangen där vi hade ätit sista kvällen förra året, underbart gott!

Till sist har vi självklart även köpt souvenirer. Vi tog med oss våra backpacks. När vi väl gick därifrån var dessa proppfulla. Härligt!

Nästsista fredagen och måndagen spenderades med de sista besöken till Pamplona. Vi hade vid det här laget åkt dit så många gånger att vi hade tappat räkningen. Sammanlagt fick vi till 16 intervjuer, och det bör vi nog vara nöjda med, så som vi har kämpat med att få kontakt med volontärer, vår kontakperson Haydee och inte minst alla hundar som verkligen visat sitt missnöje med att vi är där (ett par gånger alldeles för nära på att bita oss).


En av alla otaliga trappor i området, som lutar sig högt upp på kullarna. Ibland känns det som de leder hela vägen upp till himlen...

Dimman lägger sig över de sydvästra delarna av Lima; Miraflores, Barranco, San Miguel.

Väntades på att en av familjerna ska komma hem...

Den peruanska stoltheten återfinns även här...

... likaså alla combis (trots det till synes verkar det omöjligt för en minibuss att komma upp där).

Blickar över Pamplona Alta.

Jag och Ella med vår fina kontaktperson, Haydee. Hon har hjälpt oss otroligt mycket, presenterat oss för alla familjer och guidat oss runt i området. Sista dagen gav vi henne en bok om Sverige och ett foto på oss tre, och hon blev så rörd att hon nästan började gråta. Detta följdes snabbt av frågan som vi fått så många gånger förr: "när kommer ni tillbaka och besöker oss?".

Haydee i hennes lilla butik.

Solnedgång i Pamplona.

Så, på det stora hela, är vi nöjda. Vi har lärt oss så mycket, fått uppleva så mycket och även förändrats själva. Från att ha varit rädda och fundersamma om vi verkligen skulle kunna genomföra detta ensamma, till att kunna gå runt själva i området, stolta, glada och rakryggade. Vilken upplevelse vi har varit med om, fan vad vi är grymma :)

I lördags åkte jag med min karl på utflykt. Vi skulle till Chosica, där flertal resorts finns. Att komma dit med buss i rusningstrafiken var dock ingen höjdare - det tog drygt två timmar. När vi väl kom fram på sena eftermiddagen hade det hunnit bli mulet och mina förhoppningar om att sola och bada (läs bort svettet) försvann. Vi hade en mysig kväll iaf, med kortspel, vin och biljard.

Den här veckan har varit chill, vi har försökt återhämta oss från bygget. Jag inbillar mig att jag fortfarande har sömnbrist och ömmande leder. I måndags sov jag till klockan 13, och därefter gick vi och tog en timmes massage. Det satt bra. På kvällen gick jag och Jonathan ut och åt middag - buffé. Efterrättsbuffén gav mig rysningar, likaså den här killens leende.

En shishkebab på favorithaket.

Anyhow. Ni undrar säkert hur det går för oss med uppsatsen. Alltså. Vi börjar bli lite stressade. Den börjar ge mig gråa hår. Bokstavligen.

Vi, 400 volontärer, blev uppdelade i fem olika skolor. Ella och jag hade tur och hamnade i samma, förmodligen den bästa skolan, America. I fyra dagar har vi svettats, skrattat, burit, spikat, gråtit, hamrat, lekt lekar, ramlat och fallit, skrapat knäna och skadat ryggen (allt detta utan att duscha på fyra dagar!). Första dagen var la descarga, den tyngsta dagen, då vi bar upp alla delar till husen. Det var inte alltid helt lätt, dels för att de vägde massor och man var tvungen att vara 4-6 personer för att bära en, och dels för att ibland var det så brant och det fanns endast en knapp stentrapp, att det var farligt att försöka bära upp dem där.

Lastbilen kom enligt la hora peruana; tre timmar försent. Lastbil nr 2 kom aldrig, utan resten fick vi bära upp följande dag... Så vi började bära upp alla paneler kl 13, när solen stod som högst och svettet rann som bäst. Skoj!

Andra dagen blev vi uppdelade i team. 11 hus skulle Escuela America bygga, till lika många familjer. Återigen hamnade jag och Ella i samma grupp, la cuadrilla mariposa. Det var också denna dag vi fick lära känna vår familj, som bestod av pappan Ismael som arbetar i restaurang, mamman Delia som har en liten affär precis intill huset (guld värt för oss att kunna köpa kylda drickor stup i kvarten), och Carlos Daniel 6 år och Yesenia 2 år. Rent byggmässigt var denna den klurigaste dagen, då golvet skulle läggas och det var tvunget att vara exakt. Efter ett ex antal mätningar och flertal omgångar med vattenpasset fick vi iaf till det!

Tredje dagen skulle väggarna på plats. Detta gickutan missöden (även om vi råkade sätta en av väggarna uppochned, hosthost) och därmed fick vi mer till att lära känna familjen, leka med barnen och gosa med kattungarna.

Söndag, dag fyra, skulle huset färdigställas. Vi spikade fast taket och skruvade fast dörr och fönster. Därefter var det endast det roligaste kvar: invigningen av huset! När alla husen var invigda höll våra jefes de escuela ett tal för alla volontärer och familjer, och det var inte många som kunde hålla tårarna borta. När vi åkte därifrån på kvällen var det ett glatt och stolt gäng som åkte hemåt, med en enorm känsla av gemenskap.

För att sammanfatta har det varit en otrolig upplevelse och trots alla blåmärken, träningsvärk och brist på hygien skulle jag, utan att tveka, göra det igen. Allt detta för alla 70 nya vänner man får under helgen och för den gemenskapen UTPMP lyckas skapa, men främst för den känslan man får på söndagen, när man ser glädjen hos familjerna av deras nya hus. Då känner man sig stolt över sig själv och över escuela America och inser att man faktiskt kan göra något, även om det är bara att tillföra nytt hopp hos familjerna. Till sist: en bild på escuela America!

I veckan har vi inte gjort någonting särskilt. Jag och Jonathan hade vår veckoliga date och vi såg The Hunger Games på bio. Helt klart sevärd! Ett tips: häll inte en halvliter cola över dig när filmen är i sitt startskede - det är inte så trevligt när sandalerna klibbar fast och drickan börja smyga sig innanför byxorna... Förutom det har vi varit och tittat på Jonathans fotbollsmatch, hängt en stund på stranden, tränat och framförallt, pluggat. Idag hade vi möte med en lärare till mig från förra året och han hade goda råd för oss när det gäller uppsatsen. I helgen var vi till Pamplona igen för att göra fler intervjuer och nu har vi gjort de flesta!

Denna påsk kommer minsann bli annorlunda. Ikväll åker vi nämligen tillsammans med 400 andra volontärer från UTPMP till slummen, denna gång för att bygga 60 hus till lika många familjer. Vi ska bo i skolor intill slumområdena, och spendera dagarna med intensivt bärande och byggande. Kommer bli tungt, svettigt och spännande. Alla som har gjort det här säger  att man kommer nära familjen som man bygger för och att det är en speciell upplevelse!

Vi ville ta tillvara på all den tid vi hade på Påskön. Så sista dagen gick vi upp i gryningen, alldeles för tidigt för att vara på semester, för att se den fina solnedgången vi hade hört talas om. Det var magiskt, se själv!

Vår sista heldag spenderade vi i den andra nationalparken, Orongo. Den är belägen vid en annan av öns vulkaner. Här hade rapanui sin heliga by, där många ritualer utövades och tävlingar hölls. Den mest kända och den svåraste av alla tävlingar gick ut på att hoppa från klippan, simma till den lilla ön strax utanför och återvända med det första ägget av en speciell fågel (medio raro no?). Denne man fick sedan titeln "fågelmannen", och blev en religiös person, högvaktad hela det året.

Sen kom vi fram till Rano Kaus krater. Den mäter 1,5 km i diameter och är vattenfylld. Här bor några speciella fågelarter och även medicinplantor kan hittas här.

Istället för att ta en dyr taxi hem bestämde vi oss för att röra på fläsket och gå ner. Två timmar, en kisspaus bland eukalyptusträd, halvt skärmda till döds av fria kossor och med ansikten och axlar på gränsen till stekt fläsk senare kom vi ner. Men det var det värt, med den utsikten över hela ön.

På kvällen shoppades det souvenirer och än en gång åt vi vid solnedgången, dock som lite hastigast, empanadas på språng, eftersom vi hade bråttom till kvällens underhållning; typisk, rapanui dansshow.

Vi hade blivit förvarnade om att dansarna kunde släpa med sig personer från publiken upp på scen för att dansa. Nervösa över det faktum att vi var de enda blonda i publiken satte vi oss i mitten, för att ha en så liten risk för att bli utvalda som möjligt. Det hjälpte ej, Ella blev medtvingad på scen, till min stora förtjusning. Killen juckade glatt mot henne medan hon stod som en stel pinne. Jag skrattade så att jag grät.

I övrigt var showen emellanåt trevlig, emellanåt alldeles för turistig, även om dessa danser fortfarande utövas vid karnevaler och tävlingar. Efteråt togs det bilder, och Ella fick minsann en med sin juckande karl.

När man har en paradisstrand på ön gäller det att ta vara på den. Den tredje dagen åkte vi tillbaka dit, och blev än mer kära i platsen och i los empanadas. Vi kom dit på morgonen, och vid det laget hade endast ett tiotal andra letat sig dit - underbart!

På kvällen valde vi att lyxa till det. Vi åt middag på en av de finare restaurangerna i staden, precis intill hamnen. Där testade vi lokal fisk och upplevde ytterligare en vacker solnedgång. Mys.

Den andra dagen hade vi planerat en heldagstur. Vi hade lite oflyt med vår guide, som visserligen var mycket kunnig och trevlig men... han var fransman. Han bröt kraftigt när han pratade på spanska, och vi båda fick anstränga oss hårt för att förstå. Turen gick från olika arkeologiska fynd till olika moais och vi passerade vackra landskap på vägen.

Därefter åkte vi till en av öns två nationalparker, båda klassade som World Heritage av UNESCO. Rano Ranaku består av en vulkan och det här är också platsen där de allra flesta moai skulpterades av berget. Här står vi i kratern, som är en helig plats för rapanui.

Nästsista stoppet var Te Pito o Te Hanua. Jordens navel enligt rapanui. Några hävdar att stenen är magnetisk pga att detta är jordens mittpunkt, något som vår guide faktiskt lyckades visa oss med sin kompass.

Nu är vi hemma efter fem underbara, avslappnande dagar på Påskön. Det var med motvilja som vi släpade oss till flygplatsen sista dagen, kan jag lova. Vi ville vara kvar, där allt är lugnt och tryggt, med den friska luften och den klara stjärnhimlen, och inte komma tillbaka till uppsatsstressen och läskiga bakterier i Lima.

Tidigt, tidigt på onsdag morgon kom vi fram till Hanga Roa, den enda staden, eller rättare sagt byn, på ön. Här bor majoriteten de 5 000 människor som bor på Rapa Nui, så som Påskön heter på det lokala språket, också kallat Rapa Nui. Människorna kallar sig också Rapa Nui, förvirrande nog.

Vårt otroligt moderna rum. Det första som behövdes, efter den obligatoriska tuppluren efter en hel natts resa dvs, var lite lokal valuta.

Japp, i Chile är man rik. 170 000 chilenska pesos bara för de första dagarna. Däremot är det inte roligt att punga ut 10 000 för en måltid.

På ön finns det ett gäng hästar, varav de flesta går lösa. Chockerande till en början att på gatan intill dig går en häst, men efter ett tag ganska charmigt att finna hästar på slätterna.

På ön finns det uppemot 800 moais, och de flesta moais är  4m höga, men de allra största är nästan 15 m(!) höga. Statyerna gjordes för att hedra de gångnas minne, och föreställer skaparnas förfäder. I princip alla är ställda vid kusten, tittandes in mot ön, för att skydda befolkningen. Ursprungligen hade alla moais ögon som tittar mot himlen. Idag finns det tyvärr endast en som har ögonen kvar i dess ursprungliga skick, nämligen denna.