Easter Island, dag 1
Nu är vi hemma efter fem underbara, avslappnande dagar på Påskön. Det var med motvilja som vi släpade oss till flygplatsen sista dagen, kan jag lova. Vi ville vara kvar, där allt är lugnt och tryggt, med den friska luften och den klara stjärnhimlen, och inte komma tillbaka till uppsatsstressen och läskiga bakterier i Lima.
Tidigt, tidigt på onsdag morgon kom vi fram till Hanga Roa, den enda staden, eller rättare sagt byn, på ön. Här bor majoriteten de 5 000 människor som bor på Rapa Nui, så som Påskön heter på det lokala språket, också kallat Rapa Nui. Människorna kallar sig också Rapa Nui, förvirrande nog.
Hotellet, med en egen tropisk trädgård, där alltifrån kackerlackor till mangoträd kunde finnas.
Vårt otroligt moderna rum. Det första som behövdes, efter den obligatoriska tuppluren efter en hel natts resa dvs, var lite lokal valuta.
Japp, i Chile är man rik. 170 000 chilenska pesos bara för de första dagarna. Däremot är det inte roligt att punga ut 10 000 för en måltid.
Därefter gick vi ner mot hamnen för att hitta lunch.
Huvudgatan i Hanga Roa. Inte riktigt lika livat som i Lima.
Riktigt trevligt lunchställe hittades, precis intill vattnet.
Senare på eftermiddagen gick vi en promenad, för vi hade hört rykten om en vacker solnedgång vid ett gäng maios.
På ön finns det ett gäng hästar, varav de flesta går lösa. Chockerande till en början att på gatan intill dig går en häst, men efter ett tag ganska charmigt att finna hästar på slätterna.
Poco poco, ett av ställen där man kunde bada i staden.
Sedan hittade vi de moais som alla hade pratat om. Coolt.
På ön finns det uppemot 800 moais, och de flesta moais är 4m höga, men de allra största är nästan 15 m(!) höga. Statyerna gjordes för att hedra de gångnas minne, och föreställer skaparnas förfäder. I princip alla är ställda vid kusten, tittandes in mot ön, för att skydda befolkningen. Ursprungligen hade alla moais ögon som tittar mot himlen. Idag finns det tyvärr endast en som har ögonen kvar i dess ursprungliga skick, nämligen denna.
En vacker solnedgång och massa foton senare, gick vi hem, spända inför morgondagens heldagstur.
--> Easter Island
So long suckers, nu åker jag och Gabriella Berglund till Påskön för fem dagars semester. Vi hoppas på att se många stengubbar, vulkaner och vackra stränder. Åter på söndag!
TGIF
För att muntra upp en halvtråkig, vanlig måndag bestämde Jonathan och jag ha vår veckoliga date på måndagen, och gå till (Thank God It's) Friday's. Gött.
In here it is always Friday, stod det på skyltarna. Och visst stämde detta till en viss del, eftersom jag och min vapendragare åker på en (väldigt förlängd) weekend inatt! Hade jag glömt nämna det? Oops. Vi struntade i det här med Bolivia av flera anledningar, främst pga tidsbrist och rädsla för höjdsjuka, och bestämde att åka till ett av annat drömresemål - Påskön. Vi är fett PEPP på en minisemester med en trevlig blandning av kultur, natur och strandhäng.
De första intervjuerna
Helgen har inte bara bestått av nöjen - i fredags var det äntligen dags för de första intervjuerna. Spända, nervösa och förväntansfulla åkte vi för första gången själva ut till slumområdet. Väl uppe, mycket andfådda, visade Haydee, vår kontaktperson i fält, oss till de första familjerna. Den ena av två familjerna var inte hemma, så det blev bara en intervju i fredags. Ändå satte vi oss nöjda på bussen hemåt, det kändes skönt att äntligen ha kommit igång!
Man tror att man borde bli mindre chockad av denna syn för varje gång man kommer tillbaka, men det blir man inte. Varje gång vi kommer fram tänker vi "ah, just det. Det var så här illa det var."
Så här ser husen ut som UTPMP bygger, 6x3m. Detta tillhör första familjen vi intervjuade.
Nöjd brud efter att ha genomfört den första intervjun!
Haydee tyckte att vi skulle återkomma redan dagen därpå, vilket vi gärna gjorde för att fortsätta intervjuandet. Det är svårt att hitta en tidpunkt då så många familjer som möjligt är hemma eftersom många av familjerna jobbar till sent på vardagarna och ofta även på helgerna. Denna dag lyckades vi få tag på två familjer. Den ena familjen var väldigt mysig och vi hade ett snarare ett trevligt samtal än en intervju. Dagens sista intervju blev riktigt tung och den svåraste vi haft hittills. Familjen bestod av 10 personer som bodde i ett av UTPMP:s hus (bilden nedan). Ingen har arbete och familjen får kämpa sig igenom dag för dag. Det var ledsamt att se, och det var väldigt nära att även vi började gråta. Den intervjun har helt klart berört oss mest.
Nedstämd tjej.
Även på söndagen kom vi tillbaka, och denna gång hade vi mer tur. Vi lyckades få tag på fyra familjer! Nu har vi genomfört sammanlagt sju, ungefär hälften av de vi tänkt genomföra.
En av familjerna bodde högst upp på berget och därifrån såg man hela vägen till Miraflores och havet. Well, åtminstone en solig dag.
Otroligt brant trapp ner från hennes hus. Vi, två osmidiga svenskar som knappt sett en trapp förr, var livrädda på vägen ned. I vintertid regnar det och det blir otroligt halt, vilket leder till otaliga olyckor.
Ett av de tillfällen vi blivit inbjudna till familjernas hem. Här visar en av kvinnorna kontraktet och bilder av husbygget som skedde för ett år sedan.
Barnen är nyfikna och vinkar glatt till oss, samtidigt som de skriker ut "mamma mamma, kollar där kommer gringas!" Jag och Ella vinkar glatt tillbaka, glada att de inte är närmare så att vi behöver pratas vid, för det hade vi inte kunnat så andfådda som vi varit. Alla dessa jävla trappor, mina ben är helt shaky idag...
Helgen har varit väldigt omvälvande. Så fort vi har sattit oss på bussen för att fara tillbaka hemåt har vi andats ut, slut både psykiskt och fysiskt, och sedan suttit tysta halva resan innan vi börjar diskutera. Som om vi behövde lite egentid för att begrunda det som just har hänt. Samtidigt är vi glada över att ha fått den här chansen att lära känna dessa familjer - många av dessa är fina människor, som gärna vill dela med sig av sina livshistorier, och är välkomnar in oss i deras enkla hus med öppna armar och vill bjuda på det lilla det har, och ge oss presenter så att vi ska komma ihåg dem. Det behöver de inte vara oroa sig om - detta är inget vi kommer att glömma den närmaste tiden.
Pisco sours, combis och cakepops
I fredags tog killarna med mig till centrum av Lima för att visa mig stadens äldsta pubar. Jag ville var se limeños går ut, och bad dem visa mig de äkta, bästa, skabbigaste ställena i gamla stan - ni vet de krypin som endast lokalbefolkningen hittar till. Sagt och gjort och dit for vi. Problemet var bara att deras favorithak, ett av de äldsta barerna i stan, hade stängt för att elen hade gått. Jävla Peru. Så istället vandrade vi vidare till ett flashigt hotell vid ett av de finaste torgen i stan, där pisco sour sägs ha upptäckts. Vad vi skulle beställa var givet med andra ord.
Hotel Bolívar.
Jonathan, jag och Pop.
The original pisco sour?
Lite senare gick vi till ett liknande ställe för att fortsätta beställa drinkar, ny sorters pisco sours på ett liknande hotell som också hävdar att det var här som drinken kom till.
På vägen till bussen hände det något läskigt - vi såg en kille bli rånad. Fem killar kom och trängde in honom i ett hörn och bad hotfullt om hans pengar. Borta som jag är, ser jag dem inte, utan märker att stämningen förändras och att Jonathan helt plötsligt tar min hand hårt och säger åt mig att gå fort som fan. Usch, läbbigt. Förutom det var det en rolig kväll!
I lördags kväll var vi på bio. Vi såg This means war!, en romantisk komedi om två agenter som börjar dejta samma tjej, sevärd! På söndag eftermiddag ville vi passa på att göra någonting, så vi bestämde att vi skulle ta en promenad i Barranco. Lättare sagt än gjort då vi hamnade på fel combi och hamnade helt galet. När det på gatuskyltarna stod en annan stadsdel och combin irrade på smågator insåg vi att det var dags att hoppa av. Idiot till cobrador som för det första inte sa åt oss när vi skulle gå av, och för det andra inte gav oss instruktioner om hur vi skulle kunna ta oss tillbaka. Som tur var hittade vi en tant som berättade vilken combi vi kunde ta för att komma till vårt mål och dryga timmen senare kom vi äntligen fram till charmiga Barranco.
Söndagen avslutades med den vanliga traditionen - en froghurt i parken. Senare på kvällen försökte vi oss på att göra cakepops. Det blev ett enda stort fail då chokladen inte ville stelna, trots otaliga försök med vattenbad, mikro och kastrull. Så vi återkommer med nytt försök med annan choklad, och då, om ni har tur, får ni se en bild för att dessa var alldeles för pinsamma att ta kort på.
Bevis på Quasimodo-tillståndet
Det verkar som att mina enorma, svullna myggbett mysteriskt nog bara blir fler. Inatt kunde jag inte somna för att jag höll på att klia sönder. Funderar nu om det är en allergisk reaktion, eksem myggbett (trots brist på myggor?) eller en reaktion på något konstigt jag ätit; vissa av dem är ca 10 cm i diameter =/ Har nu fått antihistamin och någon salva från apoteket, hoppas på omedelbar förbättring.
Myggbett som har gjort att min hand har svullnat nästan till det dubbla. Trevligt...
För er som undrar mår Ella något bättre nu - delvis tack vare antibiotika, kur nr 1 för henne. Sist blev det 3 kurer för mig, återstår att se hur många det blir för henne/oss denna vistelse...
Romantisk middag
Eftersom Ella för tredje gången nu dör den långsamma matsjukedöden (her words, not mine) och mina myggbett har svullnat så att jag ser ut som Quasimodo, är vi lite mindre positiva över tillvaron. Gårdagens enda ljuspunkt var att vi fantastiskt nog fick tag på kontaktpersonen i området och har bokat in de första intervjuerna till på fredag. Äntligen, vi började bli nervösa vrak härborta (ska dock inte ropa hej än, man vet ju aldrig med peruanerna). Sjukdomarna och stressen över intervjuerna har gjort oss tveksamma på vår Bolivia-resa också, och funderar ifall vi verkligen har tid med 10 dagars semester. Nu försöker vi tänka ut andra möjliga resmål som innebär kortare vistelse (även om saltöknen har varit min dröm i ett års tid nu). Förslag, någon?
Så för att få lite guldkant på vardagen och lite kvalitetstid med varandra, bestämde jag och Jonathan att ha en romatisk date varje vecka. Igår var det dags för den första och vi bestämde oss att gå till den där restaurangen i Larcomar som han hade gått och suktat efter ett tag nu. Kött och vin à la Buenos Aires - utsökt med andra ord. Mycket mysig kväll som avslutades med cinnamon rolls (inte på långa vägar lika goda som våra svenska kanelbullar) till efterrrätt i sängen, kollandes på en film.
Så för att få lite guldkant på vardagen och lite kvalitetstid med varandra, bestämde jag och Jonathan att ha en romatisk date varje vecka. Igår var det dags för den första och vi bestämde oss att gå till den där restaurangen i Larcomar som han hade gått och suktat efter ett tag nu. Kött och vin à la Buenos Aires - utsökt med andra ord. Mycket mysig kväll som avslutades med cinnamon rolls (inte på långa vägar lika goda som våra svenska kanelbullar) till efterrrätt i sängen, kollandes på en film.
Glupska som vi är, hann vi äta och dricka upp allt innan kameran drogs fram. Oops.
Söndagstradition
Vi har infört en söndagstradition som jag kommer att sakna väl hemma i Sverige sen - frozen yoghurt i parken bland alla andra söndagslediga familjer. Traditionen är så inbiten hos oss redan, att vid 17-tiden på söndagseftermiddagen går vi hemifrån, utan att behöva bestämma det i förväg, allt för att hinna till den milslånga kön i frozen yoghurt-butiken just vid denna tidpunkt. Av någon anledning hamnar vi alltid sist i denna kö, och när vi väl köpt våra desserter är kön borta. Som vanligt är vår timing är excellente.
Andra saker jag kommer sakna från Peru är självklart limonada frozen, choclos och suspiro a la limeña. Något annat särskilt trevligt är marknaderna i parken. Denna vecka var det hantverk från Amazonas. Som uppgjort för att spendera pengar, med andra ord. När vi väl möter upp Jonathan senare är det alltid samma visa när han ser våra påsar: "oops, jag vet inte vad som hände".
Älskade, älskade frozen yoghurt.
Förlåt mina vänner
Flera av er har frågat min om skypedater. Tyvärr är mitt internet helt fucked up, utan underdrift. Varje gång jag startar datorn måste jag logga in i nätverket, trots jag sparat det. Var femte sekund blir jag utkickad på nytt och måste göra om samma process. Ibland ser det ut som att jag är uppkopplad till nätverket, men jag kan ändå inte göra någonting. Spotify, Youtube, streama kan jag bara glömma. I fredags spenderade jag en halvtimme med att ens försöka logga in på internet på datorn så att jag skulle kunna prata med mamma på skype. Till stor del får jag använda Ellas dator, för jag orkar inte ens försöka på min. För när jag väl försöker surfa slutar det med en frustration utan dess like som helst skulle vilja avsluta med att kasta datorn i golvet eller göra sönder något annat i närheten, skrikandes alla möjliga tänkbara svordomar.
Så, förlåt mina vänner. Det blir inga skypedater, åtminstone inte förrän jag lyckats reda ut vad fan problemet är... Ska försöka svara på era mejl så gott jag kan och hinner! Förutsatt att min dator vill samarbeta och hålla sig uppkopplad mot nätverket, det vill säga...
El cumple del chino
Igår var det Eduardos födelsedag, eller el chino som alla kallar honom. Jättetrevlig, mysig kille och också den av Jonathans kompisar som jag känner bäst. Eftersom Ella och jag har haft huset för oss själva under helgen, bestämdes det att förfesten skulle hållas här. Peruanerna skulle anlända vid 21-tiden, men som peruaner följer de la hora peruana, och de droppade in nästan två timmar senare. Under tiden hade jag och Ella förfest för oss själva. Eller ja, hon var dj och jag stod för vinpimplandet.
Vid halv två drog vi till en klubb i närheten, där vi dansade ett par timmar på ett svettigt dansgolv och drack alldeles för starka drinkar, vilket ledde till en relativt tidig hemgång vid halv fyra. Kul kväll på det hela taget, men den där sista drinken var alldeles onödig, vill jag lova...
Livad förfest. Ella är peppad som dj. Not.
Mitt konstanta svettande ledde till diverse roliga bilder, här behövdes det papper för att torka ansiktet. Pappret fastnade. Fräsch brud.
Dani, Amparo, Jonathan, Eduardo, Marcos och min Jonathan.
Ett jävligt lökigt par.
Födelsedagsbarnet i mitten + Jonathanx2.
Ett nytt besök i Pamplona
I lördags kände vi oss lite bittra. Så för att ta vara på dagen, och som plåster på såren, ringde vi vår polare från i söndags, Gonzalo, och frågade ifall vi fick följa med på dagens möte i Alto Progreso. Självklart, sa han. Dagens möte handlade främst om mikrokrediter, men även förra veckans prognos diskuterades.
Efter mötet talade vi med Haydee, representant för Alto Progreso gentemot UTPMP. Hon ska prata ihop sig med familjerna i området som fått hus via UTPMP, bestämma ett datum, så att vi kan komma dit i veckan för att göra intervjuer. Det kändes bra att vi åkte ut dit igår, ett steg närmare intervjustadiet av uppsatsen, för vi börjar känna oss något stressade! Vi har varit här i tre veckor utan att ha fått till en enda, vilket känns lite stressigt…
Trappor gjorda av hjul, leder upp till samhället Alto Progreso.
Trappor gjorda av hjul, leder upp till samhället Alto Progreso.
I'll take that back...
Det blev ingen helg i slummen. Ni som följt mina och Ellas äventyr de senaste 1,5 åren vet att vi tenderar att dra till oss otur. Likaså denna avresa.
Det vi fruktade hände. Ella blev magsjuk igen, två timmar före avresa. Skjutsingen! Envis som hon är, och så gärna som vi ville åka, åkte vi till meeting point, men efter timmars velande insåg vi att det ändå vore bäst att åka hem, så att hon kan kurera sig hemma i lugn och ro, för så som hon mådde igår hade hon inte kunnat göra några undersökningar på plats ändå. Idag mår hon något bättre vilket är skönt men också lite typiskt.
Shit happens. Nu ska vi göra det bästa av situationen. Vi ringde just en av volontärerna från i söndags och han ska ut dit idag igen, så vi följer med och försöker få till lite intervjuer till vår uppsats (det som egentligen är det viktiga) till imorgon.
Det vi fruktade hände. Ella blev magsjuk igen, två timmar före avresa. Skjutsingen! Envis som hon är, och så gärna som vi ville åka, åkte vi till meeting point, men efter timmars velande insåg vi att det ändå vore bäst att åka hem, så att hon kan kurera sig hemma i lugn och ro, för så som hon mådde igår hade hon inte kunnat göra några undersökningar på plats ändå. Idag mår hon något bättre vilket är skönt men också lite typiskt.
Shit happens. Nu ska vi göra det bästa av situationen. Vi ringde just en av volontärerna från i söndags och han ska ut dit idag igen, så vi följer med och försöker få till lite intervjuer till vår uppsats (det som egentligen är det viktiga) till imorgon.
Mot slummen
Escuela Encuestadora
Idag har vi tagit fram och packat våra nyinköpta backpacks för ikväll åker vi iväg på ett av UTPMPs aktiviteter. Vi ska faktiskt delta som volontärer i deras arbete!! I helgen sker det första steget i deras verksamhet - Escuela Encuestadora. Det är här den första kontakten med familjerna sker. Vi ska intervjua familjerna i de olika samhällena, och enligt vissa kriterier väljs de mest behövande familjerna ut. Dessa får sedan de hus som byggs vid påsk. Från fredag kväll till söndag kväll kommer vi att bo i något av Limas marginaliserade områden. Vi, ca 160 volontärer, kommer dock att bo på en skola i närheten, inte bland lokalbefolkningen på kullarna. Hela dagarna ska vi intervjua familjer, och enligt våra vänner blir det långa dagar. Mycket solkräm med andra ord...
Vi tycker båda att det ska bli otroligt spännande, men samtidigt är vi lite nervösa. Hur ser den här skolan där vi ska bo ut egentligen? Kommer det finnas dusch? Vad är det för mat det ska bjudas på (läs finns risk för magsjuka?)? Men främst, hur ska vi, två svenskar, kunna välja ut de mest behövande familjerna? Enkäterna ska ske hemma hos familjerna, vi ska alltså in i deras hus och se deras levnadsförhållanden. Det kommer nog bli tungt.
En sak är i alla fall säker - det är två utmattade, smutsiga tjejer med en massa nya erfarenheter som kommer att komma hem på söndag kväll efter en minnesvärd, speciell helg.
Idag har vi tagit fram och packat våra nyinköpta backpacks för ikväll åker vi iväg på ett av UTPMPs aktiviteter. Vi ska faktiskt delta som volontärer i deras arbete!! I helgen sker det första steget i deras verksamhet - Escuela Encuestadora. Det är här den första kontakten med familjerna sker. Vi ska intervjua familjerna i de olika samhällena, och enligt vissa kriterier väljs de mest behövande familjerna ut. Dessa får sedan de hus som byggs vid påsk. Från fredag kväll till söndag kväll kommer vi att bo i något av Limas marginaliserade områden. Vi, ca 160 volontärer, kommer dock att bo på en skola i närheten, inte bland lokalbefolkningen på kullarna. Hela dagarna ska vi intervjua familjer, och enligt våra vänner blir det långa dagar. Mycket solkräm med andra ord...
Vi tycker båda att det ska bli otroligt spännande, men samtidigt är vi lite nervösa. Hur ser den här skolan där vi ska bo ut egentligen? Kommer det finnas dusch? Vad är det för mat det ska bjudas på (läs finns risk för magsjuka?)? Men främst, hur ska vi, två svenskar, kunna välja ut de mest behövande familjerna? Enkäterna ska ske hemma hos familjerna, vi ska alltså in i deras hus och se deras levnadsförhållanden. Det kommer nog bli tungt.
En sak är i alla fall säker - det är två utmattade, smutsiga tjejer med en massa nya erfarenheter som kommer att komma hem på söndag kväll efter en minnesvärd, speciell helg.
Vilken snygging...
Gick förbi den här grabben på gatan. Honom måste jag ha.
♥
♥
Passion for fashion
Jag vet att några av mina mest modekänsliga läsare kommer att spy vid denna bild (snälla systrar skäms inte sönder över mig nu), men jag tänkte ändå dela med mig av vår shopping på inkamarknaden.
Ja, vi går faktiskt runt med dessa inka-inspirerade väskor. Vi känner ändå ingen här, så vem bryr sig? Grabbarna visslar och stirrar ändå, väskorna till trots.
Ja, vi går faktiskt runt med dessa inka-inspirerade väskor. Vi känner ändå ingen här, så vem bryr sig? Grabbarna visslar och stirrar ändå, väskorna till trots.
San Juan de Miraflores
I söndags fick vi äntligen besöka ett av de områden där Un Techo Para Mi País har byggt nödbostäder, närmare bestämt Alto Progreso i Pamplona, San Juan de Miraflores. Vi fick reda på att vi fick följa med först i lördags kväll och därmed hann vi inte förbereda oss. Nervösa for vi iväg, för vi hade faktiskt ingen aning om vad som skulle vänta oss.
Till slut kommer vi fram med tre andra volontärer, de som skulle hålla dagens möte. Mötets syfte var att få till stånd en dialog med familjerna om hur läget i byn ser ut idag. För något år sedan byggdes det hus i området, och nu ville man påbörja nästa steg i arbetet. Familjerna fick berätta om problemen i samhället och tillsammans med UTPMPs volontärer försökte man komma på möjliga lösningar på dessa problem. Det var ett otroligt spännande och givande möte. Vi blev båda otroligt imponerade av arbetet volontärerna gör, med ett enormt engagemang ställer de upp och offrar stora delar av sin fritid. Eloge till dem! I slutet av mötet fick vi presentera oss, och varför vi var där, så att familjerna vet om att vi kommer att vilja intervjua dem. Konstigt nog var det vi som fick applåder av familjerna och volontärerna, det borde ju snarare ha varit tvärtom.
Själva besöket ut till de fattiga områdena var speciellt, en så stark, speciell, tung upplevelse. Jag hade visserligen sett dessa slumområden på håll tidigare, men det är en helt annan sak att gå på deras dammiga vägar, känna lukten, höra de smutsiga löshundarna skälla, se skräphögarna och husen av presenning och plast. Man kände sig väldigt liten när man tittade över kullarna, och insåg att dessa slumområden, till stora delar utan tillgång till vatten och el, fortsatte så långt ögat nådde. Det kändes så surrealistiskt att vara där, bland lokalbefolkningen och se deras hemska levnadsvillkor, bara en trekvart ifrån lyxiga, turistiga, trygga Miraflores. Som jag sagt tidigare: Peru är kontrasternas land.
Nu ska jag inte babbla mer om mina känslor, utan låter duktiga Ellas bilder tala för sig själva. En bild säger mer än tusen ord, sägs det ju.
Strandhäng och ceviche
Lördagen, veckans lediga dag, hade vi planerat att åka till stranden. När vi vaknar är det mulet och solen är inte någonstans att skåda. Vi snackar vinteriLima-mulet. Istället bestämde vi oss för att ta en promenad ner till stranden i Miraflores.
Trots det mulna vädret var det en del folk på stranden solandes och till vår stora glädje var surfskolorna igång ;)
Efter promenaden var det lunchdags. Vi mötte upp Pop och bestämde oss att gå till favoritstället när det gäller ceviche - El Punto Azul. Vi var dock inte ensamma där; vi fick könummer 82. När vi kom var de på 54. En timmes väntan blev det men det var det värt!
My favorite things from Peru: limonada frozen, choclos, ceviche. Living on the edge!
Till efterrätt blev det ytterligare en favorit, Suspiro a la limeña (till höger). Så himmelskt gott.
När vi kommer hem på sena eftermiddagen inser vi dagens tabbe: båda två är sönderbrända och har enorma ränder efter klänningarna och solbrillorna. Vi hade inte smörjt oss med solkräm eftersom vi inte hade tänkt att vara ute så länge, och dessutom var det mulet. I tre dagars tid har vi lidit av skadorna - vi borde ha vetat bättre.
På kvällen hade vi en liten välkomstfest för alla nya på Inkawasi i en av de tre lägenheterna, vi gick dit motvilligt med våra brännskador. Inkawasi i år består av en salig blandning av fransoser, engelsmän, österrikare, argentinare, norskor, svenskar och spanjorer, alla verkade väldigt trevliga! De andra fortsatte sedan festen långt in på småtimmarna, medan vi var tvungna att gå hem och sova för att förbereda oss inför söndagens äventyr - ett första besök i San Juan de Miraflores.
Trots det mulna vädret var det en del folk på stranden solandes och till vår stora glädje var surfskolorna igång ;)
Efter promenaden var det lunchdags. Vi mötte upp Pop och bestämde oss att gå till favoritstället när det gäller ceviche - El Punto Azul. Vi var dock inte ensamma där; vi fick könummer 82. När vi kom var de på 54. En timmes väntan blev det men det var det värt!
My favorite things from Peru: limonada frozen, choclos, ceviche. Living on the edge!
Till efterrätt blev det ytterligare en favorit, Suspiro a la limeña (till höger). Så himmelskt gott.
När vi kommer hem på sena eftermiddagen inser vi dagens tabbe: båda två är sönderbrända och har enorma ränder efter klänningarna och solbrillorna. Vi hade inte smörjt oss med solkräm eftersom vi inte hade tänkt att vara ute så länge, och dessutom var det mulet. I tre dagars tid har vi lidit av skadorna - vi borde ha vetat bättre.
På kvällen hade vi en liten välkomstfest för alla nya på Inkawasi i en av de tre lägenheterna, vi gick dit motvilligt med våra brännskador. Inkawasi i år består av en salig blandning av fransoser, engelsmän, österrikare, argentinare, norskor, svenskar och spanjorer, alla verkade väldigt trevliga! De andra fortsatte sedan festen långt in på småtimmarna, medan vi var tvungna att gå hem och sova för att förbereda oss inför söndagens äventyr - ett första besök i San Juan de Miraflores.
Bowling night!
När Jonathan var i Sverige spelade vi bowling två gånger och han fick någon slags hangup på det, och har velat köra det igen sen dess. I fredags kväll bestämde han att vi fyra, han, jag, Ella och Carlos, skulle bowla. Sagt och gjort, vi åkte till Larcomar som är shoppingcentret som är vackert beläget i klippan vid havet vid Miraflores.
Larcomar.
Killarna hade inte ätit middag ännu, så medan de åt middag körde vi ett kosttillskott till vår grötmiddag - smoothie. Jag fullkomligt älskar dem och vet redan nu, av erfarenhet, att jag kommer sakna dem när vi åker härifrån igen. Här testade vi en ny smak, med bl a lúcuma, en frukt från Anderna.
Försöker imponera...
... på killarna som ser högst oimponerade ut. Skjutsingen.
Alla fyra! Det var första gången som Pop spelade, och imponerande vann han första rundan. Vi tjejer låg stadigt i botten.
Efter det satt vi vid havet och pratade ett tag innan vi bestämde oss att promenera hem efter en riktigt trevlig kväll!
Larcomar.
Killarna hade inte ätit middag ännu, så medan de åt middag körde vi ett kosttillskott till vår grötmiddag - smoothie. Jag fullkomligt älskar dem och vet redan nu, av erfarenhet, att jag kommer sakna dem när vi åker härifrån igen. Här testade vi en ny smak, med bl a lúcuma, en frukt från Anderna.
Försöker imponera...
... på killarna som ser högst oimponerade ut. Skjutsingen.
Alla fyra! Det var första gången som Pop spelade, och imponerande vann han första rundan. Vi tjejer låg stadigt i botten.
Efter det satt vi vid havet och pratade ett tag innan vi bestämde oss att promenera hem efter en riktigt trevlig kväll!
Massage!
Torsdagen måste ha varit den hetaste dagen sedan vi kom hit. Trots värmen valde vi att ställa oss i en fullproppad buss (vi snackar sillar i ask) i dryga trekvart. Varför? Massage, såklart. Vi åkte till Los Olivos för att testa den billiga massagen vid Jonathans hus. Ca 50 kr för 40 min, helt okej pris tyckte vi. Alla ni som känner mig vet vad jag tycker om massage - det är det bästa jag vet. Nåväl, efter choklad kanske. Kvinnan som fick svettiga mig till sin uppgift var underbar. Tror jag blev lite kär i hennes händer (missförstå mig rätt), som hittade mina punkter i nacken på en gång. Igår smärtade det dock rejält i axlarna...
Efter detta mötte vi upp två av Jonathans kompisar, och drack Inka Kola. Jag tycker egentligen att Inka Cola är alldeles för sött (i stil med nån läskeblask man drack som barn och smakar som drickbart tuggummi) men just då, i den hettan och efter den koman som massagen innebar, var det godaste jag kunde tänka mig. Så gott, att jag var tvungen att köpa Inka Cola dagen därpå också. Oops. Lika bra att passa på medan man är i Peru, I suppose.
Ella, mörbultade jag efter massagen, Inka Cola, Abraham och Edward aka el chino.
Efter detta mötte vi upp två av Jonathans kompisar, och drack Inka Kola. Jag tycker egentligen att Inka Cola är alldeles för sött (i stil med nån läskeblask man drack som barn och smakar som drickbart tuggummi) men just då, i den hettan och efter den koman som massagen innebar, var det godaste jag kunde tänka mig. Så gott, att jag var tvungen att köpa Inka Cola dagen därpå också. Oops. Lika bra att passa på medan man är i Peru, I suppose.
Ella, mörbultade jag efter massagen, Inka Cola, Abraham och Edward aka el chino.
Ang Ellas living on the edge
Ella tyckte att hon lever våghalsigt när hon äter frozen yoghurt. Idag ska jag luncha med Jonathan. Vi ska äta ceviche. Det är Perus nationalrätt för er som inte visste, det är supergott. Det är rå fisk som tillagas genom att man låter det stå i chili/limesaft ett par timmar. Till det serveras majskorn och sötpotatis. MUMS. Jag har dock fortfarande inte lyckas övertala Ella att följa med...
Ceviche.
Limonada frozen + choclos.
Håll tummarna för mig att jag inte blir magsjuk igen. Och kom inte och säg att jag inte behöver äta rå fisk, för det måste jag - när man är i Peru ska man äta ceviche och dricka limonada frozen.
Det, mina vänner, är living on the edge.
Ceviche.
Limonada frozen + choclos.
Håll tummarna för mig att jag inte blir magsjuk igen. Och kom inte och säg att jag inte behöver äta rå fisk, för det måste jag - när man är i Peru ska man äta ceviche och dricka limonada frozen.
Det, mina vänner, är living on the edge.
Lökig skrivkramp som botas med vattenmelon
Som alla vid det här laget känner till, är vi ju här för att skriva vår uppsats. Ni undrar säkert hur det går med det. Inte alls, om jag ska vara ärlig. Skrivkramp råder. Nejdå, nu kanske jag överdriver, men det är svårt att motivera sig till att skriva uppsats när man är på andra sidan jorden och dessutom håller på att löka sönder. Att ha lökfest, har vi så finurligt benämnt tillståndet till.
Vi har däremot ätit en massa vattenmelon. Som om det på något sätt skulle motverka vitaminbristen efter magsjukan, eller bota skrivkrampen. Efterrätt till varje måltid men ändå räcker en melon i fyra dagar. Vi är inne på vår andra nu, men ser inget slut på detta än på ett tag. Våra roomies måste tro att vi håller på att skapa oss något slags beroende, speciellt med tanke på att på vår del i kylen får det nu inte plats för annat än vattenmelonen (uppstyckad i många delar för att den överhuvudtaget skulle få plats).
Oye vänner, vet ni vad jag har glömt? Ge er mitt peruanska telefonnr så att ni kan bomba mig med sms! Tyvärr verkar telefonen mindre samarbetsvillig, så förvänta er inte alltid ett svar tillbaka. Men bomba på:
+51 966 419 102!
Vi har däremot ätit en massa vattenmelon. Som om det på något sätt skulle motverka vitaminbristen efter magsjukan, eller bota skrivkrampen. Efterrätt till varje måltid men ändå räcker en melon i fyra dagar. Vi är inne på vår andra nu, men ser inget slut på detta än på ett tag. Våra roomies måste tro att vi håller på att skapa oss något slags beroende, speciellt med tanke på att på vår del i kylen får det nu inte plats för annat än vattenmelonen (uppstyckad i många delar för att den överhuvudtaget skulle få plats).
Oye vänner, vet ni vad jag har glömt? Ge er mitt peruanska telefonnr så att ni kan bomba mig med sms! Tyvärr verkar telefonen mindre samarbetsvillig, så förvänta er inte alltid ett svar tillbaka. Men bomba på:
+51 966 419 102!
