Memoirs of a chatterbox

Helgen har inte bara bestått av nöjen - i fredags var det äntligen dags för de första intervjuerna. Spända, nervösa och förväntansfulla åkte vi för första gången själva ut till slumområdet. Väl uppe, mycket andfådda, visade Haydee, vår kontaktperson i fält, oss till de första familjerna. Den ena av två familjerna var inte hemma, så det blev bara en intervju i fredags. Ändå satte vi oss nöjda på bussen hemåt, det kändes skönt att äntligen ha kommit igång!

Man tror att man borde bli mindre chockad av denna syn för varje gång man kommer tillbaka, men det blir man inte. Varje gång vi kommer fram tänker vi "ah, just det. Det var så här illa det var."

Haydee tyckte att vi skulle återkomma redan dagen därpå, vilket vi gärna gjorde för att fortsätta intervjuandet. Det är svårt att hitta en tidpunkt då så många familjer som möjligt är hemma eftersom många av familjerna jobbar till sent på vardagarna och ofta även på helgerna. Denna dag lyckades vi få tag på två familjer. Den ena familjen var väldigt mysig och vi hade ett snarare ett trevligt samtal än en intervju. Dagens sista intervju blev riktigt tung och den svåraste vi haft hittills. Familjen bestod av 10 personer som bodde i ett av UTPMP:s hus (bilden nedan). Ingen har arbete och familjen får kämpa sig igenom dag för dag. Det var ledsamt att se, och det var väldigt nära att även vi började gråta. Den intervjun har helt klart berört oss mest.

En av familjerna bodde högst upp på berget och därifrån såg man hela vägen till Miraflores och havet. Well, åtminstone en solig dag.

Otroligt brant trapp ner från hennes hus. Vi, två osmidiga svenskar som knappt sett en trapp förr, var livrädda på vägen ned. I vintertid regnar det och det blir otroligt halt, vilket leder till otaliga olyckor.

Ett av de tillfällen vi blivit inbjudna till familjernas hem. Här visar en av kvinnorna kontraktet och bilder  av husbygget som skedde för ett år sedan.

Barnen är nyfikna och vinkar glatt till oss, samtidigt som de skriker ut "mamma mamma, kollar där kommer gringas!" Jag och Ella vinkar glatt tillbaka, glada att de inte är närmare så att vi behöver pratas vid, för det hade vi inte kunnat så andfådda som vi varit. Alla dessa jävla trappor, mina ben är helt shaky idag...

Helgen har varit väldigt omvälvande. Så fort vi har sattit oss på bussen för att fara tillbaka hemåt har vi andats ut, slut både psykiskt och fysiskt, och sedan suttit tysta halva resan innan vi börjar diskutera. Som om vi behövde lite egentid för att begrunda det som just har hänt. Samtidigt är vi glada över att ha fått den här chansen att lära känna dessa familjer - många av dessa är fina människor, som gärna vill dela med sig av sina livshistorier, och är välkomnar in oss i deras enkla hus med öppna armar och vill bjuda på det lilla det har, och ge oss presenter så att vi ska komma ihåg dem. Det behöver de inte vara oroa sig om - detta är inget vi kommer att glömma den närmaste tiden.