Memoirs of a chatterbox

Vår sista heldag spenderade vi i den andra nationalparken, Orongo. Den är belägen vid en annan av öns vulkaner. Här hade rapanui sin heliga by, där många ritualer utövades och tävlingar hölls. Den mest kända och den svåraste av alla tävlingar gick ut på att hoppa från klippan, simma till den lilla ön strax utanför och återvända med det första ägget av en speciell fågel (medio raro no?). Denne man fick sedan titeln "fågelmannen", och blev en religiös person, högvaktad hela det året.

Sen kom vi fram till Rano Kaus krater. Den mäter 1,5 km i diameter och är vattenfylld. Här bor några speciella fågelarter och även medicinplantor kan hittas här.

Istället för att ta en dyr taxi hem bestämde vi oss för att röra på fläsket och gå ner. Två timmar, en kisspaus bland eukalyptusträd, halvt skärmda till döds av fria kossor och med ansikten och axlar på gränsen till stekt fläsk senare kom vi ner. Men det var det värt, med den utsikten över hela ön.

På kvällen shoppades det souvenirer och än en gång åt vi vid solnedgången, dock som lite hastigast, empanadas på språng, eftersom vi hade bråttom till kvällens underhållning; typisk, rapanui dansshow.

Vi hade blivit förvarnade om att dansarna kunde släpa med sig personer från publiken upp på scen för att dansa. Nervösa över det faktum att vi var de enda blonda i publiken satte vi oss i mitten, för att ha en så liten risk för att bli utvalda som möjligt. Det hjälpte ej, Ella blev medtvingad på scen, till min stora förtjusning. Killen juckade glatt mot henne medan hon stod som en stel pinne. Jag skrattade så att jag grät.

I övrigt var showen emellanåt trevlig, emellanåt alldeles för turistig, även om dessa danser fortfarande utövas vid karnevaler och tävlingar. Efteråt togs det bilder, och Ella fick minsann en med sin juckande karl.