Memoirs of a chatterbox

Här i Peru existerar inte amerikansk kommersiell musik. I början var detta otroligt frustrerande när vi var ute och skulle rocka loss på dansgolvet. Hederliga veven funkar inte till musikstilen som körs här. Det är bara salsa och reggaeton som gäller på klubbarna här. Tydligt exempel på detta var när vi var ute i Huancachina och lyckades hitta en klubb som varvade tophits som Black Eyed Pies med peruansk musik. När tophitsen spelades gav vi allt medan peruanerna i princip stod stilla och stirrade på oss. När deras musik sattes på, var det vi som fick stå stilla. Det här med höfter och salsa är inte riktigt min grej. Killarna här vill mer än gärna lära mig, menar att det inte alls är svårt. Lätt för dem att säga som har höfter som den bästa kvinnliga salsadansaren i Sverige skulle drömma om. ALLA KILLAR har höfter här tydligen. Jag kan stirra fascinerat över hur snabbt de kan röra sina fötter. De är helt löjligt duktiga, alla. Stela pinnar finns inte. Grejen är också att de dansar så otroligt otroligt intimt efter nån ynka minut. Hemma skulle vi ha sagt Get a room!, men det är tydligen normen gnida diverse kroppsdelar mot varandra, helst så low low low, nära golvet, som möjligt. För mig är det är helt enkelt omöjligt, men jag försöker och det går väl... lite bättre för varje utgång. I början när vi var ute var det dessutom extra svårt, då man inte kände igen några av låtarna. Ett par utgångar senare och ett x antal turer med combin sitter de flesta.

Sådant som indierock är bara att drömma om. Så mitt lyssnade på indie har lagts på hyllan för detta halvår och ersatts av - ja, ni tror mig knappt - typ reggaeton. Här är några av favoritlåtarna just nu: