Memoirs of a chatterbox

Älskade, älskade frozen yoghurt.

Livad förfest. Ella är peppad som dj. Not.

Mitt konstanta svettande ledde till diverse roliga bilder, här behövdes det papper för att torka ansiktet. Pappret fastnade. Fräsch brud.

Dani, Amparo, Jonathan, Eduardo, Marcos och min Jonathan.
Ett jävligt lökigt par.

Födelsedagsbarnet i mitten + Jonathanx2.

Det blev ingen helg i slummen. Ni som följt mina och Ellas äventyr de senaste 1,5 åren vet att vi tenderar att dra till oss otur. Likaså denna avresa. 

Det vi fruktade hände. Ella blev magsjuk igen, två timmar före avresa. Skjutsingen! Envis som hon är, och så gärna som vi ville åka, åkte vi till meeting point, men efter timmars velande insåg vi att det ändå vore bäst att åka hem, så att hon kan kurera sig hemma i lugn och ro, för så som hon mådde igår hade hon inte kunnat göra några undersökningar på plats ändå. Idag mår hon något bättre vilket är skönt men också lite typiskt.

Shit happens. Nu ska vi göra det bästa av situationen. Vi ringde just en av volontärerna från i söndags och han ska ut dit idag igen, så vi följer med och försöker få till lite intervjuer till vår uppsats (det som egentligen är det viktiga) till imorgon.

Gick förbi den här grabben på gatan. Honom måste jag ha.

♥

Jag vet att några av mina mest modekänsliga läsare kommer att spy vid denna bild (snälla systrar skäms inte sönder över mig nu), men jag tänkte ändå dela med mig av vår shopping på inkamarknaden.

Ja, vi går faktiskt runt med dessa inka-inspirerade väskor. Vi känner ändå ingen här, så vem bryr sig? Grabbarna visslar och stirrar ändå, väskorna till trots.

Lördagen, veckans lediga dag, hade vi planerat att åka till stranden. När vi vaknar är det mulet och solen är inte någonstans att skåda. Vi snackar vinteriLima-mulet. Istället bestämde vi oss för att ta en promenad ner till stranden i Miraflores.



Trots det mulna vädret var det en del folk på stranden solandes och till vår stora glädje var surfskolorna igång ;)


Efter promenaden var det lunchdags. Vi mötte upp Pop och bestämde oss att gå till favoritstället när det gäller ceviche - El Punto Azul. Vi var dock inte ensamma där; vi fick könummer 82. När vi kom var de på 54. En timmes väntan blev det men det var det värt!

My favorite things from Peru: limonada frozen, choclos, ceviche. Living on the edge! 
Till efterrätt blev det ytterligare en favorit, Suspiro a la limeña (till höger). Så himmelskt gott.

När vi kommer hem på sena eftermiddagen inser vi dagens tabbe: båda två är sönderbrända och har enorma ränder efter klänningarna och solbrillorna. Vi hade inte smörjt oss med solkräm eftersom vi inte hade tänkt att vara ute så länge, och dessutom var det mulet. I tre dagars tid har vi lidit av skadorna - vi borde ha vetat bättre.

På kvällen hade vi en liten välkomstfest för alla nya på Inkawasi i en av de tre lägenheterna, vi gick dit motvilligt med våra brännskador. Inkawasi i år består av en salig blandning av fransoser, engelsmän, österrikare, argentinare, norskor, svenskar och spanjorer, alla verkade väldigt trevliga! De andra fortsatte sedan festen långt in på småtimmarna, medan vi var tvungna att gå hem och sova för att förbereda oss inför söndagens äventyr - ett första besök i San Juan de Miraflores.

När Jonathan var i Sverige spelade vi bowling två gånger och han fick någon slags hangup på det, och har velat köra det igen sen dess. I fredags kväll bestämde han att vi fyra, han, jag, Ella och Carlos, skulle bowla. Sagt och gjort, vi åkte till Larcomar som är shoppingcentret som är vackert beläget i klippan vid havet vid Miraflores.

Larcomar.

Killarna hade inte ätit middag ännu, så medan de åt middag körde vi ett kosttillskott till vår grötmiddag - smoothie. Jag fullkomligt älskar dem och vet redan nu, av erfarenhet, att jag kommer sakna dem när vi åker härifrån igen. Här testade vi en ny smak, med bl a lúcuma, en frukt från Anderna.


Försöker imponera...

... på killarna som ser högst oimponerade ut. Skjutsingen.

Alla fyra! Det var första gången som Pop spelade, och imponerande vann han första rundan. Vi tjejer låg stadigt i botten.

Efter det satt vi vid havet och pratade ett tag innan vi bestämde oss att promenera hem efter en riktigt trevlig kväll!

Torsdagen måste ha varit den hetaste dagen sedan vi kom hit. Trots värmen valde vi att ställa oss i en fullproppad buss (vi snackar sillar i ask) i dryga trekvart. Varför? Massage, såklart. Vi åkte till Los Olivos för att testa den billiga massagen vid Jonathans hus. Ca 50 kr för 40 min, helt okej pris tyckte vi. Alla ni som känner mig vet vad jag tycker om massage - det är det bästa jag vet. Nåväl, efter choklad kanske. Kvinnan som fick svettiga mig till sin uppgift var underbar. Tror jag blev lite kär i hennes händer (missförstå mig rätt), som hittade mina punkter i nacken på en gång. Igår smärtade det dock rejält i axlarna...

Efter detta mötte vi upp två av Jonathans kompisar, och drack Inka Kola. Jag tycker egentligen att Inka Cola är alldeles för sött (i stil med nån läskeblask man drack som barn och smakar som drickbart tuggummi) men just då, i den hettan och efter den koman som massagen innebar, var det godaste jag kunde tänka mig. Så gott, att jag var tvungen att köpa Inka Cola dagen därpå också. Oops. Lika bra att passa på medan man är i Peru, I suppose.

Ella, mörbultade jag efter massagen, Inka Cola, Abraham och Edward aka el chino.

Ella tyckte att hon lever våghalsigt när hon äter frozen yoghurt. Idag ska jag luncha med Jonathan. Vi ska äta ceviche. Det är Perus nationalrätt för er som inte visste, det är supergott. Det är rå fisk som tillagas genom att man låter det stå i chili/limesaft ett par timmar. Till det serveras majskorn och sötpotatis. MUMS. Jag har dock fortfarande inte lyckas övertala Ella att följa med...


Ceviche.

Limonada frozen + choclos.

Håll tummarna för mig att jag inte blir magsjuk igen. Och kom inte och säg att jag inte behöver äta rå fisk, för det måste jag - när man är i Peru ska man äta ceviche och dricka limonada frozen.

Det, mina vänner, är living on the edge.

Som alla vid det här laget känner till, är vi ju här för att skriva vår uppsats. Ni undrar säkert hur det går med det. Inte alls, om jag ska vara ärlig. Skrivkramp råder. Nejdå, nu kanske jag överdriver, men det är svårt att motivera sig till att skriva uppsats när man är på andra sidan jorden och dessutom håller på att löka sönder. Att ha lökfest, har vi så finurligt benämnt tillståndet till.

Vi har däremot ätit en massa vattenmelon.  Som om det på något sätt skulle motverka vitaminbristen efter magsjukan, eller bota skrivkrampen. Efterrätt till varje måltid men ändå räcker en melon i fyra dagar. Vi är inne på vår andra nu, men ser inget slut på detta än på ett tag. Våra roomies måste tro att vi håller på att skapa oss något slags beroende, speciellt med tanke på att på vår del i kylen får det nu inte plats för annat än vattenmelonen (uppstyckad i många delar för att den överhuvudtaget skulle få plats).



Oye vänner, vet ni vad jag har glömt? Ge er mitt peruanska telefonnr så att ni kan bomba mig med sms! Tyvärr verkar telefonen mindre samarbetsvillig, så förvänta er inte alltid ett svar tillbaka. Men bomba på:
+51 966 419 102!

Efter att vi återuppstod från vår hemska magsjuka i fredags har vi haft roligt (om än väldigt nojiga med vad vi stoppar i oss, åt det första ordentliga målet mat ikväll, om inte nudlar räcker dvs)!


Stranden vid Miraflores besöktes på Jonathans lunchrast.

I torsdags morse, trots vi egentligen var sjuka fortfarande, släpade vi oss iväg till Un Techo Para Mi País (UTPMP hädanefter) huvudkontor. Jag hade föreställt mig en modern byggnad med glasfasad med massa kontor. Tji fick jag, för deras kontor låg i ett bostadsområde och såg ut som ett familjehem (alternativt spökhus). Men vi talar trots allt om en ideell organisation, så det vore konstigt om annat. Vi fick ändock fråga en random gubbe på gatan ifall vi hade hittat rätt. Väl där träffade vi vår kontaktperson, som lyckligtvis nog var precis så trevlig och hjälpsam (om än mycket yngre) som hon verkat på mailkontakten vi haft under de senaste månaderna. Hon ska ge oss kontaktuppgifter till personer i organisationen som kan ta oss ut till de olika byarna där hus har byggts, och vi har även skrivit in oss på olika aktiviteter med organisationen, allt för att få en bättre inblick i deras verksamhet samt i de fattigas bostadssituation, men även för att kunna hjälpa till själva.


UTPMPs väntrum.

Dock fick sjukdomen ett återfall efter den kraftansträngning som promenaden dit i hettan innebar och resten av torsdagen spenderades däckade. På fredagen valde vi dock till slut att friskförklara oss; nu fick det vara nog med magsjuka. Dagen spenderades med diverse ärenden (t ex inköp av inkaväskor som jag aldrig trodde jag skulle bära) och på kvällen åkte vi till Jockey Plaza, ett enormt shoppingcenter i staden, där vi mötte upp Jonathan och hans vän Carlos. Vi fikade på Starbucks, det var trevligt, och underbart att komma ut och se lite människor (Ella i all sin ära, men efter tre dagars mörker med henne kändes det fint att vara bland levande folk igen)!


Mercado Indio.

I lördags åkte vi till stranden! Att komma dit var ett mindre projekt i sig, Lima är enormt. Först åkte vi förbi Los Olivos där Jonathan bor och visade Ella hans område, och hans hus som de håller på att riva ner och bygga om. Därefter blev en taxitur till norra Lima där vi hittade en playa vid Mancon. Jag, Ella och fem män - helt okej dag med andra ord. Hemresan blev en hemsk tur. Taxin Jonathan valde att vi skulle åka i var en tico (en ytterst liten taxi som egentligen bara består av en metallkaross och är högst olämplig i Limas kaosartade trafik ur säkerhetssynpunkt). Varje litet gupp på vägen drog vi andan och frågade oss ifall vi skulle dö. Otroligt nog kom vi hem helskinnade, men tyvärr brända av solen (rookiemisstake maybe, men kändes inte riktigt läge att smörja sig noga när fem killar tittar på). Efteråt fick karln en utskällning varpå han lovade att inte naffa en tico med oss igen.


De bygger om skolan i hans hus till lägenheter. Säkerhetsanordningen var minst sagt bristande - ett sex våningar högt hål genom hela huset, med skylten "säker zon vid jordskalv" intill. Inte så säkert.

Bilder på Los Olivos.


Nedan bilder på stranden i Mancon:

Jag och fem grabbar. Helt okey!

Finn två vita (det kom förbi ett gäng som talade för hudcancer - de tyckte att vi vita skulle ha spf 100. Tack för den då).

Brun och vit på strandpromenaden i Mancon.

Igår åkte vi till Polvos Azules, det enorma shoppingcentret där allt som säljs är antingen stulet, privatkopierat eller insmugglat. Kom hem med backpacks som behövs till vår Boliviaresa i mitten på mars samt några privatkopierade filmer och en säsong av SATC! På eftermiddagen njöt vi av frozen yoghurt och på kvällen var vi på bio tillsammans med min karl.

Planen för idag var att börja plugga. Att skriva uppsats känns väldigt avlägset när det finns mycket annat trevligt att sysselsätta sig med. Det känns absurt att våra klasskamrater sitter för fullt i A-huset och skriver. Pluggandet gick, som ni kan förstå, sådär, men vi har istället uträttat andra ärenden. Vi besökte en resebyrå för att planera den ovannämnda resan, dock fortfarande inga biljetter, köpte gymkort och handlade. Imorgon, inbillar vi oss, att vi börjar skriva på uppsatsen!

24 timmar tog det.

Innan vi blev matförgiftade alltså. Lima och annorlunda bakteriekultur i all sin ära, men att det, trots vida säkerhetsåtgärder med nojighet och massa handsprit, inte ens tog ett dygn innan vi blev matförgiftade, borde vi nästan få ett pris för. Trodde att man skulle ha byggt upp försvar sen sist jag var i landet (efter de otaliga problem jag hade då), men ack så fel jag hade. Jag har nog aldrig mått sämre. I tre hela dagar har vi legat däckade i sängen, utan att kunna göra någonting, klagandes om det rådande eländet och misären. Det hela blev inte bättre av den otroliga värmen som vi fortfarande inte är vana vid. Tänk dig att vara magsjuk i +30C med hög luftfuktighet? Ja, det är fruktansvärt. Te lo juro.

En kväll var vi dock tvungna att pallra oss ut för att få tag på mer medicin (tack gode gud för de rosa pillrena som det råder hög osäkerhet om vad de egentligen innehåller eller hur de verkar) och eventuellt något att äta. Jag önskar nu att något hade filmat denna hemska promenad till apoteket och affären.  Ni har aldrig skådat något så skabbigt; båda fortfarande med sovtröja, utan bh, svimfärdiga, yra och bleka i ansiktet med håret åt alla håll, well, you get the point. Takten på promenaden kändes som en spurt och längden som ett maratonlopp när det egentligen handlade om 400 meter som en treåring hade gjort snabbare än oss denna kväll. Inte ett enda ord yttrades det, förutom Ellas fråga "Är det långt kvar?" med påföljande svar "nej, nästa cuadra". Väl hemma däckade vi i sängen, utmattade, på nytt, utan att lyckas äta något, förutom det rosa pillret.

Felizmente mår vi mycket bättre nu, dock fortfarande väldigt svaga och trötta. Inte konstigt med tanke på att de senaste fyra dagarnas kost har bestått av fem vita bröd, lite vattenmelon och kex. Nu hoppas vi som fan att detta inte händer igen, för det är fanimej inte värt det.
Jävla Peru.

Hej alla! Nu är vi i Lima efter en lång resa. Med vår tur fungerade självfallet inte tv-apparaterna på det långa flyget. Skämt åsido, förutom det gick allting bra och min peruan väntade på oss med rosor i handen :) Känns riktigt konstigt att vara tillbaka här. Allt är liksom samma fast annorlunda. Skriver mera imorgon, när jag har slutat svettas sönder.

Vi kom hem igår vid midnatt efter två riktigt trevliga dagar i Uppsala. Kursen har varit väldigt intensiv men intressant. Alltifrån personlig säkerhet till kulturmöten till svenskt bistånd har diskuterats, men det mest intressanta och givande har varit höra om andras erfarenheter av MFS. Vissa saker var dock skåpmat för oss eftersom vi har varit där förut.

Idag har varit en stressig dag. Tvätta, städa, packa, ringa vänner och familj, göra backup på hårddisk, byta musik på iPod, handla småsaker. Nu är jag äntligen klar och klockan är strax 22. Nu väntar jag på bussen - jag ska sova hos Ella inatt. Därifrån tar vi taxi runt kl 04. Mys. 

Nästa gång jag uppdaterar är jag tillbaka i fantastiska Peru. PEPP!!!

Igår var alla hjärtans dag, vilket firades med trerätters på hg. Romantisk date med Maria, Alex och Ella! Medan de testade speed-dating med utbytes lockade jag dit Jonas som fick underhålla mig (kändes lite halvt olämpligt att delta på speed-datingen om man är upptagen). Mysigt värre, en bra valentine date :) Tanken var att jag skulle sedan hem men vi hade kul och var kvar till stängning med alla utbytes. Oops! Lyckades hitta några peruaner där och de frågade givetvis ifall jag vill återvända till Peru en dag. Ja, det ska jag, svarar jag glatt. På söndag närmare bestämt! Där blev de allt förvånade ;)

Idag åker vi till Uppsala för SIDA:s förbereldelsekurs inför MFS. Ska bli intressant! Vi kommer tillbaka till Linköping sent på fredag kväll. Jag har fortfarande inte påbörjat min packning, varken till Uppsala eller stora resan, allt är kaos men äsch, mañana mañana! Det är lika bra att börja med den peruanska, väldigt optimitiska, tidsuppfattningen redan nu ;)
Antal dagar kvar till avresa: 4

En vecka kvar till avresa nu hörni!

Sen sist har vi haft fullt upp med diverse förberedelser. Försäkringspapper, kontakt med organisationen, lektioner, bokning av boende + betalning av deposition, reservera valuta, inköp av souvenirer mm mm. Förra helgen var jag hemma i Vässan för att gratta mamma och säga hejdå till familj och vänner på hemmaplan. Förutom det har vi gjort lite sociala grejer också, t ex Flammanburgare i onsdags, planeringsfika på Berget, spex, kvällfika och nu senast hejdå-brunch! Mitt i allt detta har vi en uppsats att skriva, vilket har gått... well, så där måste jag erkänna. Dessutom råkade jag åka på en rejäl förkylning också som vägrar att ge med sig. Just nu har jag en hosta som liknar en som har rökt i 20 år. Mysigt.

Till alla våra kontakter i Peru har vi meddelat att vi kommer fram måndagen 20 feb. Liten missberäkning där, vi anländer samma dag som avresa, dvs 19e. Oops. Hoppas boendebokningen fortfarande går att ändra... 

På onsdag åker vi till Uppsala på förberedelsekurs hos SIDA. Kursen verkar intressant och förmodligen nyttig för oss. Kursinnehållet avslöjar moment såsom problem vid fältstudier, svenskt bistånd, hälso- och säkerhetsfrågor i U-länder. Vi kommer tillbaka till Linköping på fredag kväll och då är det bara lördagen kvar innan avresa. Det innebär att packningen bör vara klar på tisdag kväll - yaiks.