Petra vs maten i Peru: 0-1
24 timmar tog det.
Innan vi blev matförgiftade alltså. Lima och annorlunda bakteriekultur i all sin ära, men att det, trots vida säkerhetsåtgärder med nojighet och massa handsprit, inte ens tog ett dygn innan vi blev matförgiftade, borde vi nästan få ett pris för. Trodde att man skulle ha byggt upp försvar sen sist jag var i landet (efter de otaliga problem jag hade då), men ack så fel jag hade. Jag har nog aldrig mått sämre. I tre hela dagar har vi legat däckade i sängen, utan att kunna göra någonting, klagandes om det rådande eländet och misären. Det hela blev inte bättre av den otroliga värmen som vi fortfarande inte är vana vid. Tänk dig att vara magsjuk i +30C med hög luftfuktighet? Ja, det är fruktansvärt. Te lo juro.
En kväll var vi dock tvungna att pallra oss ut för att få tag på mer medicin (tack gode gud för de rosa pillrena som det råder hög osäkerhet om vad de egentligen innehåller eller hur de verkar) och eventuellt något att äta. Jag önskar nu att något hade filmat denna hemska promenad till apoteket och affären. Ni har aldrig skådat något så skabbigt; båda fortfarande med sovtröja, utan bh, svimfärdiga, yra och bleka i ansiktet med håret åt alla håll, well, you get the point. Takten på promenaden kändes som en spurt och längden som ett maratonlopp när det egentligen handlade om 400 meter som en treåring hade gjort snabbare än oss denna kväll. Inte ett enda ord yttrades det, förutom Ellas fråga "Är det långt kvar?" med påföljande svar "nej, nästa cuadra". Väl hemma däckade vi i sängen, utmattade, på nytt, utan att lyckas äta något, förutom det rosa pillret.
Felizmente mår vi mycket bättre nu, dock fortfarande väldigt svaga och trötta. Inte konstigt med tanke på att de senaste fyra dagarnas kost har bestått av fem vita bröd, lite vattenmelon och kex. Nu hoppas vi som fan att detta inte händer igen, för det är fanimej inte värt det.
Jävla Peru.
Innan vi blev matförgiftade alltså. Lima och annorlunda bakteriekultur i all sin ära, men att det, trots vida säkerhetsåtgärder med nojighet och massa handsprit, inte ens tog ett dygn innan vi blev matförgiftade, borde vi nästan få ett pris för. Trodde att man skulle ha byggt upp försvar sen sist jag var i landet (efter de otaliga problem jag hade då), men ack så fel jag hade. Jag har nog aldrig mått sämre. I tre hela dagar har vi legat däckade i sängen, utan att kunna göra någonting, klagandes om det rådande eländet och misären. Det hela blev inte bättre av den otroliga värmen som vi fortfarande inte är vana vid. Tänk dig att vara magsjuk i +30C med hög luftfuktighet? Ja, det är fruktansvärt. Te lo juro.
En kväll var vi dock tvungna att pallra oss ut för att få tag på mer medicin (tack gode gud för de rosa pillrena som det råder hög osäkerhet om vad de egentligen innehåller eller hur de verkar) och eventuellt något att äta. Jag önskar nu att något hade filmat denna hemska promenad till apoteket och affären. Ni har aldrig skådat något så skabbigt; båda fortfarande med sovtröja, utan bh, svimfärdiga, yra och bleka i ansiktet med håret åt alla håll, well, you get the point. Takten på promenaden kändes som en spurt och längden som ett maratonlopp när det egentligen handlade om 400 meter som en treåring hade gjort snabbare än oss denna kväll. Inte ett enda ord yttrades det, förutom Ellas fråga "Är det långt kvar?" med påföljande svar "nej, nästa cuadra". Väl hemma däckade vi i sängen, utmattade, på nytt, utan att lyckas äta något, förutom det rosa pillret.
Felizmente mår vi mycket bättre nu, dock fortfarande väldigt svaga och trötta. Inte konstigt med tanke på att de senaste fyra dagarnas kost har bestått av fem vita bröd, lite vattenmelon och kex. Nu hoppas vi som fan att detta inte händer igen, för det är fanimej inte värt det.
Jävla Peru.
Kommentarer
Trackback
