Det här med sprutor

När jag var liten var jag jätterädd för sprutor. Jag minns en dag på vårdcentralen jag skulle ta ett blodprov. Jättelitet, i fingret. Jag totalvägrade. Sprang ut därifrån. Ålder? Måste ha varit trotsåldern.

Nu trodde jag att mitt ogillande för sprutor skulle ha blivit svagare, efter axeloperationer och narkoser. Vet ni var känselnerven till axeln sitter? På sidan av halsen, nedanför örat ungefär. Det är där man tar bedövning inför axeloperationer. Fint. Men de gånger det hänt har jag varit lite smågroggy av diverse lugnande tabletter, jag har knappt brytt mig om att de skulle sticka en nål i min hals.

Och den där gången i Australien, när jag hade haft våtdräkten på mig och var helt kall så att läkaren inte kunde finna en åder. Resultatet blev som nedan. Då brydde jag mig knappt heller, ville bara få in det där jävla morfinet i kroppen. Var nästan beredd att göra det själv, så okompetent som han kändes, frånsedd från min synvinkel med smärtan. Att morfinet gjorde underverk är en helt annan historia.

Hursomhelst. Idag skulle jag vaccinera mig mot tyfoid och gula febern. Och vips, så helt plötsligt vart jag nervös. Hur töntigt som helst. Men jag lovar, det gick bra. Nu har jag plåster på var sin arm!


Resultatet av en våtdräkt och okompetent läkare.


Inte lätt att vara backpacker (med världens fulaste mitella) med en arm...


Kommentarer
Postat av: Vanne

Uuuuuh, vilket förskr-äckligt resultat av våtdräkten/läkarinkompentensen... :S Men grattis till vaccination!

2010-04-13 @ 09:09:37
URL: http://blog.liu.se/vanessaliu

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0