A trip to hell
Jag och Ella har ofta det väldigt trevligt. Jag vet dock inte vad jag gjort för fel nu, för i onsdags bestämde hon sig för att vilja döda mig. Ja. Hon tvingade med mig på spinning. Jag dog. Av pinsamhet, svett och utmattning.
För det första, när vi kommer dit har många redan ställt upp sina cyklar. Man skulle själv flytta på dem och de var inte alltför lätta kan jag meddela. Vi försöker skjuta och putta på dem så gott det går, lyckades till slut flytta oss ungefär en ynka meter för att stå i hörnet. Då berättar en av de mer rutinerade att nej, nej vi måste stå som i en ring. Eftersom det nu anlänt än mer människor så hamnar vi givetvis rakt framför näsan på instruktören. Självklart. Efter detta står vi där som två likadana fån (svart linne, svarta byxor och diadem) och försöker lista ut hur man ställer in sadeln. Som tur var mannen bredvid mig trevlig och hjälpte oss.
Sen började en timmes lång färd rätt ner till helvetet. Svettet rann så att man blev alldeles glansig. AC har de nog inte hört talas om?! Alldeles för varmt. För jobbigt. Det värsta var att det fanns ingen klocka så att man hade ingen aning om hur långt det var kvar tills pinan skulle sluta. Tur att den trevliga mannen hade det lika tungt som mig, för vi gav varandra blickar som sa ”por favor, kill me now” då instruktören skrek ”uno más”. När hon mot slutet av passet säger ”dos más” blev det till slut för mkt och jag brister ur mig till Ella: ÄR HON HELT DUM I HUVUDET ELLER?! Vrider ner två snäpp istället för uppåt.
Efteråt var det två svettiga tomater till svenska flickor som klev ur salen. Någon timme senare (i sängen kollandes på en film med chips och choklad) kändes det dock ganska skönt i kroppen. Kanske göra om det igen? Fast inte riktigt, riktigt än.
För det första, när vi kommer dit har många redan ställt upp sina cyklar. Man skulle själv flytta på dem och de var inte alltför lätta kan jag meddela. Vi försöker skjuta och putta på dem så gott det går, lyckades till slut flytta oss ungefär en ynka meter för att stå i hörnet. Då berättar en av de mer rutinerade att nej, nej vi måste stå som i en ring. Eftersom det nu anlänt än mer människor så hamnar vi givetvis rakt framför näsan på instruktören. Självklart. Efter detta står vi där som två likadana fån (svart linne, svarta byxor och diadem) och försöker lista ut hur man ställer in sadeln. Som tur var mannen bredvid mig trevlig och hjälpte oss.
Sen började en timmes lång färd rätt ner till helvetet. Svettet rann så att man blev alldeles glansig. AC har de nog inte hört talas om?! Alldeles för varmt. För jobbigt. Det värsta var att det fanns ingen klocka så att man hade ingen aning om hur långt det var kvar tills pinan skulle sluta. Tur att den trevliga mannen hade det lika tungt som mig, för vi gav varandra blickar som sa ”por favor, kill me now” då instruktören skrek ”uno más”. När hon mot slutet av passet säger ”dos más” blev det till slut för mkt och jag brister ur mig till Ella: ÄR HON HELT DUM I HUVUDET ELLER?! Vrider ner två snäpp istället för uppåt.
Efteråt var det två svettiga tomater till svenska flickor som klev ur salen. Någon timme senare (i sängen kollandes på en film med chips och choklad) kändes det dock ganska skönt i kroppen. Kanske göra om det igen? Fast inte riktigt, riktigt än.
Kommentarer
Trackback
