Memoirs of a chatterbox

Kom nyss hem från en långpromenad på drygt en timme. Behövde rensa tankarna något. Tankarna, som bara flyger kors och tvärs, utan någon ordning, som bara gör mig förvirrad. Tankar som frågar mig hur, varför, ånger, jag förstår inte. Jag vill att hoppet inom mig ska slockna, precis som man blåser ut ett ljus, men det går inte över på en sekund som lågan av ett ljus. Men jag försöker, så jävla hårt. På sistone har jag förstår inte börjat försvinna. Det spelar ingen roll längre, för jag kommer aldrig att förstå helt. Det börjar sakta men säkert ersättas av en aning av argsinthet och irritation. Jag vill vara arg. Jag vill inte lägga ner så här mycket tankar, tårar och energi på dig då jag inte kommer få något tillbaka. Jag slösar bara min tid. Men när tårarna kommer, då finns det inget som kan stoppa dem. Inte ens mötande främlingar. I mörkret och i duschen ser ingen dem, inte ens jag. Och sedan låtsats jag som att allt är bra igen. Jag hoppas du mår jävligt bra.

jag hatar att jag älskar dig, och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig